I den renaste form av avsky hittar man skolan. Just nu läser jag ett block på 30hp i psykologisk socialpsykologi. Ämnet i sig är helt kanon. Intressant teorier och bra lärare kan verkligen lyfta upp ett ämne. Men... Och självklart finns det ett men, med stort M. Alla dessa tentor, blytunga böcker, fältstudier, analyser och diskussionsartiklar förvändlar ett ämne från intressant och roligt, till ångestfyllt och hatiskt.
I min värld, där självdiciplinen för länge sedan försvunnit, blir alla dessa moment stressorer. Jag fick nyss en liten dos av effektivitet och bestämde mig för att plugga och mätta mitt dåliga samvete. Jag radade upp böcker, kompendium och anteckningar för att försöka besvara såkallade "lärandemål" från vardera föreläsning. Dessa ska man i sin tur använde som stöd inför tentaplugget. Med effektivitet i fingrarna öppnade jag det första dokumentet med lärandemål. Lika snabbt som en fågel släpper en bajs från himmlen, lika snabbt försvann min effektivitet och plugglust. Och likt en fågelbajs landar på någons huvud och förtvivlan sprider sig i kroppen, ja, ungefär så kändes det när jag öppnade dokumentet.
Just nu skulle jag hellre få en fågelbajs i huvudet än att försöka förstå det här...